Ur Den dyrbaraste färgen eller Vad Hendrickje sa till Rembrandt  (Black Island Books, 2022)

Liv eller öde? Vi väljer vårt liv,

en mast bland de andra i kajen,

men en dag har tidvattnet ändrat ställningarna.

Det dras inga guldtrådar i någon gloria.

Jag plockar bort varje spår

av Babelstorn i mina skisser.

Jag upplöser rummet.

Sedan väntar jag på mörkret. Knappt syns

stjärnan doppad i gatpölarna.

Mina bilder är min bekännelse:

jag tror på nederlaget

och en seger underifrån.

Min samtid hör mig inte.

Med penseln formar jag

hur tiden bryts över en höft,

djupt svängd mot bolstren, och däröver

blir Jupiters guldmynt en slungad solstråle.

Vet du att huden är människans

mest svåröversättliga språk?

W H DAVIES

i tolkning av Marie Tonkin (2023)

The Villain

När molnen lyste strålande

som av stjärnljus åt alla håll

och lamm och kalvar vacklade,

i iver, när de drack,

och varje fågel njöt av sång

utan skuggan av ett hot;

så vände jag mig om – såg vinden –

ej långt från där jag stod,

den drog i majsens gyllene hår

in i en mörk och ensam skog.

Två dikter av ALFRED TENNYSON

i tolkning av Marie Tonkin (2021)

Sonett

Som när med blicken sänkt vi flyter bort

i dröm till ett förgånget liv och tycks

försjunka hän i en förvirrad syn

till tillstånd av mystik samtidighet,

och om man talar, nynnar eller rör

sig växer undret bara mer och mer,

så att vi säger: ”Allt det här var förr,

allt var en gång, jag vet ej när och var.”

Så var det när jag första gången såg

dig, våra tankar dröjde svarande

som speglar vända mot varandras bild;

så att jag inte visste tid och plats,

så ofta tyckte jag mig ha mött dig

och ur varandras ord och hjärta uppsteg vi.

ELSE LASKER-SCHÜLER

i tolkning av Marie Tonkin (2021)

Rut

Och du sökte mig vid buskarna.

Jag hör dina steg sucka

och mina ögon är tunga, mörka droppar.

I min själ blommar dina blickar ljuvt

och fyller sig

när mina ögon vandrar mot sömnen.

Vid mitt hemlands brunn

står en ängel,

den sjunger min kärleks sång,

den sjunger Ruts sång.

Ur Silver och eld (Silentium skrifter, 2020)

Han var här nyss, var är han nu.

Vi satt på parkbänken, löv föll

frost över Ryssviken, frost över hans hår,

termosen av guld en projektil

riktad mot gråhimlen.

Först när den var borta märktes kölden.

Som jag väntat på det här

så har det redan hänt

en kyss man tolkar efteråt

ner genom åren, genom stelnad gråt.

Jag står där i en pelare av rök,

för detta finns inget modersmål.

En annan tog min död och gick.

ALDA MERINI

Sapfo,  ur Tolkningar  (Pamphilus, 2021)

O älskade, från vilken jag sakta lär mig avsluta alla mina läxor,

o märkliga kvinnosegel som visar vägen till en ankomsthamn,

o historiska magi o bitterljuva

väsen av muser krönta

med violer och blommor, själv en viol,

varför i all världen den mest förfärande bländning

av en orättvist förnekad kärlek?

http://retrogarde.org/?p=3457

ALFRED TENNYSON

I Cauteretz’ dal

Längs med hela dalen, bäck som blixtrar vit,

allt djupare din röst, allt djupare min natt,

längs med hela dalen, där ditt vatten går,

gick jag med en älskad vän för trettiotvå år sen.

Längs med hela dalen, när jag gick i dag,

var de många åren en dimma som drev bort.

För längs med hela dalen, ner för klippans sten,

var din levande röst för mig liksom de dödas röst,

och längs med hela dalen, vid klippa, grotta, träd,

var rösten av de döda en levande röst för mig.

ELSE LASKER-SCHÜLER

Avsked i tolkning av Marie Tonkin

Ur Pärlor ur min krona. Dikter i urval (Lejd, 2022)

Men du kom aldrig med kvällen –

jag satt i stjärnströdd mantel.

… när det knackade på mitt hus

var det mitt eget hjärta.

Nu hänger det från varje dörrkarm,

också på din dörr;

en vissnad eldros bland ormbunksblad

i girlangens bruna.

Jag målade himlen björnbärsröd för dig

med mitt hjärtas blod.

Men du kom aldrig med kvällen –

… jag stod i gyllene skor.